Hildurs blogg

Bloggtorka har smugit sig på mig så nu blir det bloggpaus. Kanske är det ett vemod för att idag är sista sommarlovsdagen. I morgon väntar jobbet, upp och hoppa 05.30

Så gott det smakade, det var länge sedan jag åt det. Kommer ihåg somrarna när vi var barn och var i vår sommarstuga. Då åt vi krusbärskräm i skuggan under äppleträdet. Den fina lilla tillbringaren fick jag av Zara när jag fyllde år. Den kommer från greengate.

Den här lilla konstiga saken hittade vi på vår altan när vi skulle ta bort en matta som vi har där. Mattan satt fast i denna lilla märkliga sak. Ett litet hål syntes och det rörde sig där inuti. Läskigt! Tills vi såg att det var en larv som byggde in sig i sin puppa. Till slut var den helt stängd. Nu går vi och väntar på vad som ska komma ut. Vi såg att larven hade vacker färg.

 
 

Tittade på Allsång i går och såg ett jättebra inslag om glada Hudvikteatern.  Per Johansson som är verksamhetsledare och grundare pratade så bra och sa så många bra saker. Vi som har ett filmprojekt i vår klass känner igen oss i det han säger.  Att inte fokusera på det våra elever inte kan utan ta tillvara på möjligheter och det de kan. Per säger -de här människorna är opretentiösa de är ärliga och de lever här och nu och begreppet göra bort sig existerar inte, man behöver inte vara bäst i matte,  behöver inte plastikoperera  om mig, jag kan lyckas med att jag är jag.    



Se inslaget här



Se inslaget här

Hemkommen från en fin träningsrunda utmed strandpromenaden.

Hade på mig det här fina armbandet  till min ipod när jag var ute och gick. Har fått det i födelsedagspresent av Emma, superfint! och fungerade hur bra som helst.

Sitter här vid datorn och funderar på om jag ska dra på mig träningskläderna och ge mig ut på en promenad, jo det får nog bli så. Ska bara skriva lite om gårdagens skogstur. Syrran och jag begav oss till skogen och hittade jättemycket blåbär. Vi kunde ha fortsatt att plocka hur mycket som helst det var verkligen gott om de små goda blåa bären men att krypa i mossan kändes i både knän och rygg efter ett tag. Åker gärna tillbaka igen någon dag.

Läste en bra artikel i tidningen Leva för någon vecka sedan som handlade om att känna sig kränkt.

Artikeln bygger på tankar från en ny bok  Ingen tar skit i de lättkränktas land, författare David Eberhards. Han tycker att vi är allmänt usla på att ta kritik och hantera motgångar. När vi råkar ut för svårigheter upplever vi oss som kränkta i stället för att ta itu med problemet på ett vettigt sätt. Författaren menar att har du föreställningen om att du ska bli omhändertagen, att det alltid finns någon som kan ställas till svars om du upplever en motgång, då blir det alltför lätt att bli kränkt. Går du istället ut i livet med insikten att folk kan vara mer eller mindre trevliga och schysta, men att du inte kan förvänta dig att någon annan tar hand om dig och dina problem - då är du troligtvis bättre rustad att hantera livets motgångar.

En iakttagelse man kan göra är att långsinthet inte är så bra för en människas personliga mående.

Det handlar om värderingar, det som upplevs som kränkande för en person är inte alltid kränkande för någon annan.  Har en kränkning skett upplevelsemässigt, då har den skett. Om kritik inte är konstruktiv kan den vara kränkande. Om man inte kan komma vidare kan det vara kränkande.

Om man kan förändra perspektivet kan man också förstå när andra är ledsna eller känner sig hotade, att de kan säga eller göra saker som kan uppfattas kränkande. Genom att se den andra personens lidande i stället för att uppfatta det som en kränkning, har du vänt på det hela. Då kan ditt liv bli väldigt konstruktivt.

Jag fick ett ljus av en av mina döttrar. En dikt var skriven på glaset, så fin och passade in på mig tyckte hon.

Du är där när jag behöver dig, du glömmer dina egna bekymmer.
Du är min tillflykt och klippa, med dig känner jag mig trygg.
Kanske borde jag berätta för dig oftare hur mycket jag uppskattar dig,
men du är den jag älskar. Du är ljuset i mitt liv.